Eller lördagen vart ok med lång sovmorgon och fint väder så jag fikade på balkongen i tisha och läste mama. Älskar vår balkong. Sen när Marcus kom hem åkte vi till svärisarna och blev bjudna på middag. Sen när det mörknat gick vi till kyrkogården och tänder ljus hos deras släktingar och vabdrade runt. Så vackert det är på allhelgona, som en stjärnhimmel. Det är något speciellt att ställas inför såna här saker som liv och död så tydligt. Det går inte att undvika. 

Döden ger livet mening, så måste det vara. Att veta att det finns en början och ett slut gör livet på ett sätt ganska enkelt. Men det gör extra ont när slutet kommer för tidigt. När livet egentligen skulle fått fler chanser. Eller död gör nog alltid ont för (som man brukar säga) priset för kärlek är sorg, att förlora en man älskar. Men det får i alla fall finnas en glädje parallellt med sorgen. Glädjen och tacksamheten för en människa man fått den fina gåvan att älska.

Det är något speciellt med kyrkogårdar...

Söndag var himlans tråkig faktiskt. Alex och jag skulle simmat men där var stängt. Så vi gick en kort runda men jag var inte precis klädd för det och blir så himlans varm av att promenera nu för tiden. Så gick hem och gjorde inte så mycket. Eller söndagen var tråkig först men sen drog jag till jobbet och höll minnesgudstjänst. Och det var inte det minsta tråkigt utan verkligen fint. Ljuständning för alla som dött i församlingen under året, för alla vi tänker på och för vår sorg. Är så glad med att jag fick så fina komplimanger för min reflektion/predikan. Det betyder massor att folk kunde ta till sig den och lite extra en dag som alla själars dag. Och att hålla gudstjänst med mina kollegor är alltid underbart.