Små steg med blicken framåt
Kroppen blir bättre och bättre för varje dag hittills. Igår kunde jag resa mig själv, idag kan jag gå lite och har fått tillbaka aptiten. Orkade tillochmed dusha! Det låter kanske fjantigt men just nu är jag nöjd med alla små framsteg. Man underskattar sin kropp så mycket tills man inte kan använda den som vanligt. Men snart ska den vara som innan! Bara med några ärr fler och några piercingar mindre (får tyvärr inte in dom igen).
Och ja detta blir väl ett till lite utlämnande inlägg men det är viktigt att vi pratar om sånt här. Jag hade aldrig ens hört om utomkvedshavandeskap innan men läst mig till att det verkar ganska vanligt. Och fått höra nu i efterhand hur människor i min närhet gått igenom samma. Så jag tänker inte dölja något.
Många har undrat men jag visste inte att jag var gravid. Det var när jag fick ont som jag sökte vård och fick ta ett gravtest som var positivt. Men jag fick samtidigt veta att det inte var en vanlig graviditet som skulle gå bra. Så Marcus och jag har inte sörjt något som inte blev för vi visste från början att det var så. För oss har det alltid varit ett ägg som låg på fel ställe och som på ett eller annat sätt skulle bort ur min kropp. Vi ser det inte som ett barn vi inte fick för vi var inte inställda på det. Och det får man väl vara tacksam för ändå, mitt i allt. Och att jag numer bara har en äggledare kommer inte förändra möjligheterna allt för mycket för oss att få barn i framtiden. Doktorn sa att det går från ca 95% chans till 87% så vi har goda förhoppningar om framtiden. Men det får vara då.
Just nu bearbetar jag mest traumat att allt hände så fort. Att jag var så jätterädd för smärtan, för att bli stucken, för att ha nålar i kroppen och för att bli sövd. Jag brukar säga att jag har en smärttröskel som en mygga. Jag är rädd för nålar och är inte förtjust i att folk rör min kropp utan att jag släpper in i min privata zon självmant. Så att behöva bli dragen i, stucken, skuren i, grävd i, testad för massa saker och allmänt ha noll att säga i vad som görs med min kropp. Det var jobbigt. Jag smälter det fortfarande. Och skräcken över att vara sövd och att saker görs med mig utan att jag är medveten och sedan få vakna upp ensam i ett mörkt rum med massa smärta. Jag behöver ta tid att bearbeta detta för det var mycket jobbigare än vad jag trodde och det skrämmer mig fortfarande.
I kontrast till allt detta mörka vill jag säga att vårdpersonalen var jättesnäll och empatisk mot mig hela tiden. De tog verkligen hand om mig på ett så fint och mänskligt sätt och det ska jag alltid minnas.
Fick blombud från världens bästa Anna idag 💘
